Måste få detta ur mej känner jag.

Pratade med modern min idag,hörde att bror och syster varit och fikat för någon vecka sedan. Synd att ingen av dom frågade mej om jag ville följa med,för det hade jag så gärna gjort.Men det blir väll så när man är minst man blir väll bortglömd? Eller så kanske dom inte ville ha med mej vad vet jag? Tycker bara det är synd för jag hade gärna viljat träffa dom,kanske vi hade kunnat äta en tårtbit tillsammans med tanke på att jag fyllt år?

Folk som jag knappt kännt ett år grattade mej och faktiskt (fast jag hade sagt att dom inte behövde) köpte presenter till mej (TACK snälla Kristofer,Johanna och Camilla samt mamma och pappa)

Mina närmsta vänner vet jag inte vad dom gör.

What goes around comes around.

Ja,jag är jävligt bitter på detta..HUR svårt kan det vara att lyfta luren och säga Grattis?

Tydligen jättesvårt. Jag ska nog ta och flytta 100 mil härifrån och komma hem var 10´de år så kanske ni blir glada av mitt sällskap.

Helvete att jag ställer upp för någon av er alla igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dont you care anymore?

En öppnande morgon. En ny fantasi. Jag känner en känsla,en känsla som sällan tar vid. Ska jag dränka den i sorger? Eller vara någon annan? Kan jag finna ny lycka? Utan oss på min sida. Känner du igen denna känslan? Jag tror sällan du undra...