Denhär bloggen är lika tråkig som vanligt,lika tråkig som mig så det går väl jämt ut?

Varför känner man sig ensam även om man är i ett rum där det finns jättemycket folk?

Funderar på att sätta ut en annons i tidningen.

Jag söker nämligen någon eller några som kan tänka sig vara mina syskon.

Hade nog varit roligt med någon som var som en syster eller en bror för en.

Någon som kanske ringde någongång eller bara gjorde sådana där saker som syskon gör (vad dom nu gör, för det vet jag inte) men kanske bara någon som ville följa med hem till mor och far? Någon att prata med vid diverse högtider som ska firas med familjer eller varför inte någon som följer med på släktkalas när det sker vart 5´de år  typ.

Det känns fruktansvärt och väldigt påträngande att följa med andra när deras familjer ska fira diverse familjekalas och jagvetintevad.

Jag glädjs verkligen åt andra som har syskon någon som bryr sig liksom.

Jag saknar inte mina syskon ,jag vet det är hårda ord men jag kan verkligen inte se hur mina biologiska syskon någongång skulle kunna vara som dom riktiga syskon som dom är.

Det är en ganska lustig känsla att se sitt eget kött och blod vara som totalt främlingar när man ser dom på stan.

Jag tror inte äns mina syskon har lagt en tanke på varför jag inte vill ha med dom att göra.Dom bryr sig helt enkelt inte dom har fullt upp med sitt.

För mig är det helt obegripligt att om jag vet att någon är ledsen på mig så försöker man väl ta kontakt med personen och fråga hur det är?

Men inte i detta fallet. Skumt? Ja mycket Förvånande? Inte speciellt.

Jag lever mitt liv vidare och det är klart att jag ibland ägnar dom en tanke men det slås bort väldigt fort då jag vet att jag aldrig betytt något speciellt i deras liv och dom är nog snarare glada att jag inte finns i deras liv mer.Ett bekymmer mindre liksom.

Nu fyller jag snart år igen och det ska bli spännande och se om någon av dom lyfter luren och ringer till mig. Men jag tror inte det,jag har slutat ha förhoppningar för man blir bara besviken.